Rehabilitering och habilitering

Ett bättre, aktivare och friskare liv för oss synskadade – ja, det var vad kongressen 2008 uppdrog till hela SRF-organisationen att fortsätta arbeta för. Bakgrunden är flera studier som visar på höga ohälsotal bland oss med synnedsättningar.

Allsidig habilitering och rehabilitering

Habilitering och rehabilitering är den mest grundläggande förutsättningen för att vi ska kunna hantera vår synnedsättning på ett bra sätt. Regeringen och flera landsting satsar nu på ökad kvalitet och mångfald inom vård och omsorg. Återigen, är det upp till oss SRF-are att tala om vad vi menar med kvalitet och mångfald. Verksamheterna är ju till för användarna och inte för utförarna i första hand.

Här i Västerbotten har landstinget i verksamhetsplanen fastlagt att man under 2008 ska se över Syncentralens organisation samt vidta övriga åtgärder för att förbättra habilitering och rehabilitering för oss synskadade. Man har också lovat att se till att Syncentralen får ett politiskt formulerat uppdrag. Detta är ett välkommet och efterlängtat beslut. Från 2009 har Syncentralen lyfts bort från ögonkliniken och ingår nu under landstingets handikappverksamhet, något som SRF arbetat för i många år. Syncentralen har nu bytt namn till Synrehabiliteringen.

Tittar vi på kvaliteten här i Västerbotten, så vittnar enskilda personer om brist på rehabiliteringsplaner och bristande tillgänglighet, att det är svårt att komma i kontakt med personalen. Allt färre har tillgång till hjälpmedel för att kunna läsa.

Det är vi som ska formulera målen för vår habilitering/rehabilitering. Anhöriga, vänner, arbetsgivare och personalen inom rehabiliteringen ska stötta och bistå oss i måluppfyllelsen.

Vi har rätt att få en skriftlig plan för hur våra enskilda mål ska nås. Den är viktig för oss och för att avgöra vilka resurser vi behöver.

Vad är ett hjälpmedel?

Det är oftast en anpassad produkt som ska kompensera synnedsättningen. Idag bestämmer varje enskilt landsting vilka dessa produkter är. Ibland känns besluten absurda, när man nekas hjälpmedel som ger möjlighet till ett normalt liv.

Vilka resurser behövs?

Varför finns inte hem/syninstruktör i alla kommuner i Västerbotten? Varför utnyttjar landstinget inte anpassningskurserna på Vindelns folkhögskola i högre grad än vad man gör idag? Kan personer med lindrigare synnedsättning få sin rehabilitering i primärvården via arbetsterapeuter? Vilka personalkategorier behövs för en allsidig habilitering och rehabilitering? Varför brister samordningen mellan olika verksamheter?

Detta är frågeställningar vi måste diskutera och ta ställning till, också här i Västerbottens län.

Vi måste känna att vi har makt över våra egna liv, att vi kan vara delaktiga och aktiva samhällsmedborgare. Vad det innebär för oss, bestämmer bara vi.